DAGENS OUTFITTA

ja, vad fan, mitt livs första blåtira och den har blivit så jämn och fin nu så jag var bara tvungen att ta en bild och konservera minnet.

ni skulle ha sett den andra killen!

TRO PÅ NÅNTING

tangerine dream, för jag lyssnar på det som förväntas av mig. där är känslan konstant. allt är att uppfylla era förväntningar, dina förväntningar, men de är inte tillräckligt specifika. jag tror inte på ett ord av vad du säger. varje kyss på dina nyckelben är den sista och tankarna bryter ned mig. att aldrig förändras, alltid förbli densamma, spela i band leva på existensminimum bryta förtroenden ge efter för frestelser bli full vara ytlig skriva samma ord gång på gång i en jävla blogg och ALDRIG BLI TILLRÄCKLIGT DUKTIG PÅ NÅGOT.

på tunnelbanan ringde en mobiltelefon och jag kände igen signalen direkt, phoenix everything is everything som förändrade min värld vårvintern 2004. fortfarande en av världens bästa poplåtar. hon väntade några sekunder för länge med att svara, uppenbart angelägen om att skylta med sin goda smak. "jag saknar dig också, snart hemma nu". jävla flickvänner jävla pojkvänner. jag bara skäms och jag vet att hon skäms. vad skulle jag kunna säga? att jag utgör 50% av private stash? enda kortet. jag låter henne berätta för jag vet att mina historier är luft i jämförelse, luft mellan oss som vibrerar av skam och som bara väntar på en upplösning, ut i rymden med dig, förena dig med världsalltet, hitta ditt nirvana.

på x-tåget läser jag låt den rätte komma in och en annan mobil ringer, "no one knows what it's like to be the sad man...", behind blue eyes med jävla limp bizkit. entré min verklighet. trötta mörka tankar, hennes frånvaro, en bok jag redan läst, destination kilafors och limp bizkit. jag kan byta ut orden men inte innebörden.

THE 15th by PRIVATE STASH

private stash skulle börja och sluta med when my condition is alright. varken jag eller victor hade några planer på att följa upp projektet, alla idéer var redan förbrukade. men så började saker hända i somras, folk med koll visade intresse, och när victor svedberg på domino mejlade en remixförfrågan såg vi inte längre någon anledning att upprätthålla vår inaktivitet.

en månad senare - straight from the oven, tillåt mig presentera:

>>> the 15th by PRIVATE STASH.mp3

ÅRSTIDERNA OCH DERAS SIGNUM

här står orden tomma.
inget går att göra rättvisa, inget går att förmedla.

i mitt blod rusar vaccin och hon fyller mig med innehåll, men varje bokstav är ett hån mot the real deal. jag är inte naiv. jag har aldrig varit naiv.

HOPPIPOLLA HOPPSAN

island är ett av länderna som drabbas hårdast av finanskrisen. härdsmälta, står det i tidningarna. isländska kronan sjönk med 25 % på bara en dag!

följande är ju naivt önsketänkande, men föreställ er att det här leder till att sigur rós, múm, björk, valgeir sigurdsson, seabear och alla andra vidriga ylande artyfarty band/artister från den där jävla ön tvingas lägga ner musicerandet och typ börja fiska istället. eller ännu bättre - ägna sig åt kannibalism!!! island drabbas av svält och inga andra länder hjälper till för de har fullt upp med att rädda sina egna banker, och när första räddningsexpeditionen skickas dit något år senare så kollar de sigur rós replokal och där sitter en proppmätt trummis på en hög av avgnada benpipor. trummisen blir åtalad, står i rätten och pratar sitt hittepåspråk (hoppländska är det va?) om pojkar i havet och höstackar och älvor men det hjälper ju knappast och det blir livstid hoppipolla hoppsan, sen är vi av med varenda en av de där tomtarna.

bra musik istället:


omöjligt att inte falla pladask för den låten.

om mindre än ett dygn står mfmb på debaser slussen-scenen igen.
senaste dagarna har gett mig perspektiv.

man behöver det också. eller vadå "man". jag behöver perspektiv.

TRÖLS

fredag var en av de finaste kvällarna det här året.
åsa fotade lite (tack!) och jag stjäl givetvis bilderna från henne för jag har ingen heder i kroppen.

FEL SKEDE

jag fick höra vad som inte är okej, och insåg i samma ögonblick vad jag saknat så himla länge nu. det var likadant i våras. riktiga känslor över taggtrådsstängslet, korta korta stunder, "världens sötaste svaghetsbevis", och jag har inte vågat tro annat än att sånt är bäst i små doser.

om 50 år kommer jag ändå inte minnas vilka jag stoppat kuken i.
man minns väl andra grejer, eller?

jag lyssnar på jättemycket minimal igen. känns som att inget kan vara mer okreddigt men hösten blir så vansinnigt vacker med superpitcher och dj koze i hörlurarna. och så började private stash nya låt gå i samma riktning som the field. nyss ropade victor "kom och lyssna på det här" (jag älskar det) för han hade samplat om ett piano så det lät erik de vahl, typ kamraten mittemot, så det blir ett jävla potpurri kan ja löma.

mfmb spelade på kb igår. vi fick röka i logen. sen blev man ju berusad och vinglade hem i regnet med en fyllefalafel i handen och malmö ser mig inte i ögonen, hon är besviken för att jag lämnade henne.

"...omdugördetkomaldrigtillbaka"

några timmar innan bussen till stockholm avgick lyckades jag få hem nordpolens skiva. har ni tänkt på att svensk musikjournalistiks största klyscha är "bästa svenska debuten sedan håkan hellströms känn ingen sorg för mig göteborg"? det har sagts om alf, the plan, jens lekman, moneybrother, både hello saferide och säkert, anna järvinen och nu nordpolen. själv tycker jag att kalle j är självskriven med sin om du lyssnar noga, men ingen annan gillar ju honom. honeydrips here comes the future är också en grymt komplett debutskiva.

på nordpolen är skev och ojämn, pubertal och pinsam. till 70 % positivt menat. pelle hellströms musik låter som ett electropopigt franke med samma bittra syn på livet men utan förmågan eller viljan att uttrycka sig med någon finess eller intelligens. skimret är magisk, så även titelspåret och john travolta ("john travolta skulle gå fram fram till dig kyssa dig gå på bio ligga med dig prata om dig ljuga för dig äta middag äta frukost du har x år kvar") men utöver de tre känns allt jävligt tröttsamt. skära i handleder och för fattig för en överdos och blahablaha... broder daniel kommer undan med såna texter för det är enklare att ha distans till engelska, därför funkar "oh yeah" och "i love you baby" tusen gånger i tusen låtar. och därför lät tredje spåret på skivan, en meter under marken, jävligt mycket bättre förut när den hette have to get out och sjöngs på engelska.

åh varför skriver jag så mycket om nordpolen för?

hjärnan prioriterar fel.

det här raderar jag imorgon.

gjorde egna lolcatz ikväll. kolla: