FEL SKEDE

jag fick höra vad som inte är okej, och insåg i samma ögonblick vad jag saknat så himla länge nu. det var likadant i våras. riktiga känslor över taggtrådsstängslet, korta korta stunder, "världens sötaste svaghetsbevis", och jag har inte vågat tro annat än att sånt är bäst i små doser.

om 50 år kommer jag ändå inte minnas vilka jag stoppat kuken i.
man minns väl andra grejer, eller?

jag lyssnar på jättemycket minimal igen. känns som att inget kan vara mer okreddigt men hösten blir så vansinnigt vacker med superpitcher och dj koze i hörlurarna. och så började private stash nya låt gå i samma riktning som the field. nyss ropade victor "kom och lyssna på det här" (jag älskar det) för han hade samplat om ett piano så det lät erik de vahl, typ kamraten mittemot, så det blir ett jävla potpurri kan ja löma.

mfmb spelade på kb igår. vi fick röka i logen. sen blev man ju berusad och vinglade hem i regnet med en fyllefalafel i handen och malmö ser mig inte i ögonen, hon är besviken för att jag lämnade henne.

"...omdugördetkomaldrigtillbaka"

några timmar innan bussen till stockholm avgick lyckades jag få hem nordpolens skiva. har ni tänkt på att svensk musikjournalistiks största klyscha är "bästa svenska debuten sedan håkan hellströms känn ingen sorg för mig göteborg"? det har sagts om alf, the plan, jens lekman, moneybrother, både hello saferide och säkert, anna järvinen och nu nordpolen. själv tycker jag att kalle j är självskriven med sin om du lyssnar noga, men ingen annan gillar ju honom. honeydrips here comes the future är också en grymt komplett debutskiva.

på nordpolen är skev och ojämn, pubertal och pinsam. till 70 % positivt menat. pelle hellströms musik låter som ett electropopigt franke med samma bittra syn på livet men utan förmågan eller viljan att uttrycka sig med någon finess eller intelligens. skimret är magisk, så även titelspåret och john travolta ("john travolta skulle gå fram fram till dig kyssa dig gå på bio ligga med dig prata om dig ljuga för dig äta middag äta frukost du har x år kvar") men utöver de tre känns allt jävligt tröttsamt. skära i handleder och för fattig för en överdos och blahablaha... broder daniel kommer undan med såna texter för det är enklare att ha distans till engelska, därför funkar "oh yeah" och "i love you baby" tusen gånger i tusen låtar. och därför lät tredje spåret på skivan, en meter under marken, jävligt mycket bättre förut när den hette have to get out och sjöngs på engelska.

åh varför skriver jag så mycket om nordpolen för?

hjärnan prioriterar fel.

det här raderar jag imorgon.

gjorde egna lolcatz ikväll. kolla: