TRO PÅ NÅNTING

tangerine dream, för jag lyssnar på det som förväntas av mig. där är känslan konstant. allt är att uppfylla era förväntningar, dina förväntningar, men de är inte tillräckligt specifika. jag tror inte på ett ord av vad du säger. varje kyss på dina nyckelben är den sista och tankarna bryter ned mig. att aldrig förändras, alltid förbli densamma, spela i band leva på existensminimum bryta förtroenden ge efter för frestelser bli full vara ytlig skriva samma ord gång på gång i en jävla blogg och ALDRIG BLI TILLRÄCKLIGT DUKTIG PÅ NÅGOT.

på tunnelbanan ringde en mobiltelefon och jag kände igen signalen direkt, phoenix everything is everything som förändrade min värld vårvintern 2004. fortfarande en av världens bästa poplåtar. hon väntade några sekunder för länge med att svara, uppenbart angelägen om att skylta med sin goda smak. "jag saknar dig också, snart hemma nu". jävla flickvänner jävla pojkvänner. jag bara skäms och jag vet att hon skäms. vad skulle jag kunna säga? att jag utgör 50% av private stash? enda kortet. jag låter henne berätta för jag vet att mina historier är luft i jämförelse, luft mellan oss som vibrerar av skam och som bara väntar på en upplösning, ut i rymden med dig, förena dig med världsalltet, hitta ditt nirvana.

på x-tåget läser jag låt den rätte komma in och en annan mobil ringer, "no one knows what it's like to be the sad man...", behind blue eyes med jävla limp bizkit. entré min verklighet. trötta mörka tankar, hennes frånvaro, en bok jag redan läst, destination kilafors och limp bizkit. jag kan byta ut orden men inte innebörden.