inget band tar mig tillbaka lika mycket som wilco.
de har släppt en ny skiva som håller samma häpnadsväckande höga klass som yankee hotel foxtrot och det blir typ sommar 2006, kvällspass på hällagården, tanterna och farbröderna hade somnat, jag städade köket och lyssnade på wilco, sen blev klockan kvart över nio och anna mötte mig vid utgången och vi cyklade hem och lyssnade på wilco, anna tyckte att jesus etc var världens bästa låt och jag kände precis likadant.

ungefär i samma veva lärde jag mig spela piano.
sen knåpade jag ihop den här:

>>> DDID - reservations (wilco cover).mp3

--

hultsfred! vilket kalas! inte vår bästa spelning kanske, men mycket roligt ändå. sen finns det ju ett visst behag i att läsa sånt här efteråt. på tal om fina ord så var groove ytterst entusiastiska över vår skiva. "om inte kvintettens struttiga feedbackdisco inte sparkat in dörren hos vartenda factory- och the dfa-fan inom ett halvår, då ska jag äta upp mitt kaksmuliga skägg".

han får nog äta skägg, han!
men ändå!

ja...
så kommer jag hem till stockholm efter tokveckorna och jävlar jävlar, det kommer ta tid att acklimatisera sig. egentligen skulle jag åka tillbaka och spela på möllevångsfestivalen den 21 juli men vi tvingades ställa in eftersom en annan stadsfestival, sveriges största, har lite underliga krav på sina bokade band. fyra veckor huvudstad nurå. jag har spelat synth oavbrutet i två dygn and counting.

snart lämnar jag rågsved.

jag kommer åka tillbaka hit och minnas men just nu minns jag ingenting alls.

wilco will love you, baby, sjunger jeff tweedy och han sjunger det så fint att det tröstar även när det inte finns något att trösta.