BARNBOKSILLUSTRATÖREN

blogga just wasn't made for these times. ddid har blivit ett narcissismens bollhav i vilket jag outtröttligen tumlar runt, och det var verkligen inte meningen från början. brallorna nere: här tänkte jag skriva om att klubb sweetness i sthlm vill boka private stash för det är ju jättekul, men varför ska bloggen enbart uppdateras vid de tillfällen då jag har nåt nytt att skryta om? de vackraste komplimangerna är de som inte tvingats fram. fan i helvete, jag tvingar alltid fram. och min ipod är fylld med de senaste musikblogghajperna, uppblandat med mögelkredd typ alan vega och roxy music, men det är bara för att det ska se bra ut för jag vill aldrig lyssna på annan musik än den jag själv varit med och skapat. eller jo det vill jag väl, men jävlarimig om ni visste hur många gånger jag spelat the fine detail till exempel. det vet jag inte själv men fanns det en siffra så skulle den inte kunna tolkas som annat än att jag är störd i huvet. googlar mfmb/private stash ett par gånger om dagen, kollar myspace varje gång jag sätter mig vid datorn, och hoppas hoppas nån har skrivit nåt. jag är en total junkie för de där kickarna. det här är inget nytt. sigge eklund skrev om den för bloggenerationen så symptomatiska neonarcissismen (en narcissus som lärt sig att ge feedback till andra och på så sätt få ännu mer tillbaka) och alex schulman har tagit upp ämnet flera gånger, senast här. fast i mitt fall är ju sjukdomen begränsad till mitt musicerande och det är rätt logiskt eftersom kunskaperna där är något jag fått kämpa mig till. som barn var jag sjukt skillad på att teckna och måla. klasskamrater kunde be mig rita något och sen häpet fråga hur jag hade lärt mig det där - "jag bara kan" - och språkets gåva hade jag minsann också med mig, jag älskade att få tillbaka svenskaglosor för där fanns aldrig ett enda rött streck, och när mina föräldrar pratade julklappsplaner på engelska för att jag och brorsan inte skulle fatta så lyckades jag snappa upp tillräckligt mycket för att spoila julafton totalt. men musiken fanns inte där på samma sätt. jag är inte tonsäker alls, har dåligt gehör, kan knappt stämma en gitarr själv, sjunger rätt kasst och det har tagit vansinnigt lång tid att lära mig spela på de instrument jag har. medan vissa plockar upp en trombon för första gången och spelar titaniclåten som värsta piece of cake, eller lär sig alla stämmor i en sångkör på ett enda rep, så har jag aldrig kunnat något om musik. cures fullständiga diskografi, visst, men inget praktiskt. under åren på torsbergsestetiska gjorde min brist på begåvning sig påmind hela jävla tiden för där är väldigt mycket väldigt statiskt; sällan utrymme för kreativitet utan mer "du ska sjunga TERSEN!!! den här tonen!!! HÖR DU INTE???" och jag hamnade i sämsta gehörsgruppen, jocke och tomas och jonas och några till var i den bästa. men jag hamnade i ett band också. kändes som att många i klassen och många lärare inte tog mfmb på något allvar alls. inte lika fint som att sjunga klassiskt, så klart. men (bra) popmusik är ju den största konstformen, kommer alltid vara, den förnyar och upprör och revolutionerar och strävar alltid alltid framåt och det gör inte er jävla opera, eller er jävla musikal!!! fy fan vad jag hatar musikal. där har vi den lägsta motherfuckern av dem alla. jag gick ut estetiska med g i de flesta musikämnen, hade vg i gitarr tror jag men det var jag knappast förtjänt av egentligen. som projektarbete skrev jag tio grymma låtar och ville spela upp dem för lärarna för att visa att jag faktiskt kunde göra något bra, på mina egna villkor, men det blev ju aldrig nån tid för det för de ville hellre se duktiga elever göra barnteater. jag hade huvudrollen i vår slutproduktion, fick gestalta självaste pink floyd, men det tyckte jag inte heller om. ända sen jag stod på scen med en elgitarr första gången i nian har jag varit fullständigt övertygad om att inget någonsin kan vara mer givande. visst, jag tycker om att vara kär, ligga, skratta med kompisar, köra bil, äta god mat, köpa fina kläder, läsa, spela gamecube och mycket annat, men inget inget snuddar vid upplevelserna kopplade till musik. och både mfmb och private stash (även disco d is dead till pytteliten del) får så mycket erkännande nu, det är min revansch mot allt och alla som på något sätt varit emot mig, på samma sätt som att de människor jag varit emot ser sina prestationer som revansch mot såna som mig. det är jävligt vackert hörni. allt vi drivs av. jag kan inte plocka ut tersen ur ett c#m på en sekund, men jag är fanimig med i två av världens just nu bästa band. där är min stolthet, där är källan till min narcissism, varför jag så tvunget måste rapportera när mfmb är med i p3 pop eller när ethertune skriver vackert om private stash. för att jag var inte skapad till detta, jag stöptes i en annan form. hade jag gått efter mina förutsättningar så skulle jag sitta oknullad och tragisk och illustrera barnböcker nu. tack gode gud för den fria viljan.