DET FINNS SÅ MYCKET JAG VILL GÖRA

kaninerna hoppar i parkerna som om det fortfarande var slutet av augusti och nyinflyttat. de utstrålar en bekymmerslöshet som gör mig illa till mods, för här står jag i andra ändan. whatever you want it's bad for you. det finns så mycket jag vill göra men inget slår i takt med hjärtat och därför kletar alla drömmar ihop sig och blir stillastående.

jag drömde att vi tog steget fullt ut.
hon sa "jag tror på det här".

hennes vackra små händer fumlade med tändaren innan hon lät lågan glödga vår sista cigarett och trots att ingen av oss bor i bollnäs längre var det just där vi befann oss för jag har ju inget annat att relatera till. jag kände mig... slutförd.

vaknar upp till något helt annat. regnig malmömorgon, hostar och nyser, ont i halsen, ingen mat i kylen. dusch, kaffe, mediciner. halva garderoben består plötsligt av acne, hope och whyred. jag köper för mycket kläder, för dyra kläder. "en barn" säger jag till busschauffören (upphör aldrig irritera mig över hur jävla idiotiskt det låter) och bereder mig på att svara "jag är sjutton" på ifrågasättandet av min ålder. fan, det är en evighet sen. jag fyller tjugo om mindre än fyra månader. nåt måste hända snart, vad som helst, jag behöver så mycket nytt. tio minuter för tidig till åhléns city. jag slutar här snart, kan inte stanna. shame att missa vårkollektionerna men alternativ plockar fördelar också. viker jävla t-shirts, viker jävla skjortor, slår in jävla paket, "själv skulle jag kanske valt pours chinos men det är upp till dig om du hellre köper nåt från diesels liquid space experiment-serie". herregud. äter samma gamla sushi och det regnar fortfarande, isblandat, gustav adolfs torg är glashalt, folk halkar och slår sig, skåne stänger dörrar och fönster, förbereder sig för domedagen. jag räknar kassor. vilken jävla tur att jag inte gav upp matte b efter alla misslyckade omprov för den kunskapen har jag användning för varje dag verkligen. har inga nio kronor i plånboken så jag promenerar hem. lyssnar på fine detail och försöker vara opartisk men det är fortfarande så bra att jag tvingas stanna vid kanalen. "still screaming dreamer, still crying for the money inside". men inget kommer någonsin öppna sig för oss igen, vi har haft våra femton minuter. jag knyter nävarna. värnhem omfamnar mig med hemkänsla, blir varmare. hissen femte våningen "hej victor". inspiration. jag ska skriva världens vackraste låt men det blir aldrig av, dricker nyponsoppa istället och somnar vid tvåtiden. drömmer om att vi äntligen tar steget, att hon tror på det här.

och cirkeln sluts.
det handlar om symboliken.
om vad den känslan skulle betyda för mig, oavsett vilken händelse som orsakar den.

för det fortsätter ju inte såhär.