KANYE OCH KREDDEN

när jag hörde the college dropout första gången nån gång typ 2005 flyttades jag genast fem år tillbaka i tiden då jag som hårgeleindränkt sjätteklassare ivrigt insöp energin i eminems första två plattor. exakt den attacken fann jag i kanye wests debut och efter nästan lika älskvärda late registration (undantaget vidriga diamonds...-singeln) sitter jag nu här med det tredje mästerverket; graduation. självklart älskar jag varje sekund förbehållslöst.

men hur stora var inte oddsen för det då?

att mp3blogg-house-electro-indie-kredd-
hipsterwannabe-småstadskomplex-killen (yours truly) hyllar the louis vuitton don är ju lika väntat som det faktum att kent 2007 lägligt nog går tillbaka till musik non stop-soundet på nya skivan. här har vi den vitaste svarta hiphoparen genom tiderna som samplar daft punk och can, rappar om porr över young folks-visslingarna, klär sig i sjukt snygga casualkläder, slopar de för genren ack så vanliga skitsen mellan låtarna och... läser böcker. perfekt anpassad till motsatsen av allt vad ghetto och gangsta heter; perfekt anpassad till målgruppen jag tillhör.

försvar: det där visste jag ju inte då, i samband med the college dropout. och inlägget tappar vikt när jag inser hur löjligt det är att ifrågasätta sitt eget gillande av viss musik. kanye är kung.
graduation är årets hittills bästa skiva i hyfsad konkurrens med mia:s, studios, och tta:s respektive alster.

(*visk* jag gillar curtis också, litegrann. *visk*)