man går in i ett annat tillstånd några dagar. tyngdlagen glömmer bort oss, vi väger som fjädrar och tankarna tar inga omvägar, en känsla av svalka och att det inte går att dricka sig otörstig på detta. vi ser medlemmarna i the faint undvika varandra till varje pris. de sitter i varsitt rum med varsin laptop, erfarna/uttråkade, av förklarliga skäl utan minsta entusiasm. och vi själva, vi är barn. insuper girigt varje partikel av det här livet. såsom vi längtat efter att spela utomlands igen, såsom vi längtat efter en kreddig klubbspelning i stockholm, såsom vi längtar hela jävla tiden efter mer mer mer mer. TÖRSTEN! strupen torkar ut på några timmar och dagarna efter en sån här grej är rastlöshet och förvirring. jag har strippat mitt känsloregister. mfmb är ena känslan, hon är den andra. det finns inga ord här. vem som helst kan beskriva kärlek och förälskelser; jag skulle aldrig låta bandet sjunka till något så trivialt. och jag har inte varit kär på så många år. det är en lättnad, visst är det? inget river i mig nu, inga krafter kan längre övervinna mitt sunda förnuft. man ökar stegen, kall stockholmsluft i lungorna ut i blodet, tårna fryser armarna fötterna benen fryser... sen hela grejen att tinas upp av världens behagligaste kroppsvärme och veta att det inte behöver bli mer krångligt än så. utanför mfmb är det 2008 års vackraste sekvenser.
No comments:
Post a Comment