PURE EASY LISTENING

jag hade precis börjat tvåan i gymnasiet och for iväg till uppsala med resten av gitarristerna från estetiska för att se fransmän och spanjorer spela klassiskt. det var på den tiden då man faktiskt höjde på ögonbrynen när någon gick förbi i cheap monday-brallor; en tjej på föreläsningen bar ett par svarta som såg jätteslitna ut och jag tänkte att "hon måste ha köpt dem för minst ett halvår sen, fan vad coolt". shit, de där jeansen. en period var de ju viktigare än mat och vatten för sveriges youngsters.

vi lyssnade på evighetslånga gitarrstycken och sen köpte jag en fantastisk hösttröja. i en skivaffär hittade jag belle & sebastians if you're feeling sinister. man hade inga skrupler och hjärtat slog så jävla oskyldigt och det saknar jag alltid. träffade jonathan, och valerie. senast jag hörde nåt från henne så pluggade hon mode i antwerpen. är inte det vad alla egentligen vill svara på frågan "vad gör du nuförtiden?". de hånade mig för att jag hade converseskor. det hade de också. jonathan hade till och med klistrat bd-stjärnor under ögonen, men han var väl for real eller nåt.

och hej och hå, upp för nåt jävla berg till ett gigantiskt slott där folk sitter i andakt och lyssnar på ännu en latinsk gitarrvirtuos. det där anses finare än yngve malmsten eller john petrucci men det är ju exakt samma sak egentligen. allt handlar om att spela så snabbt som möjligt - skit i allt vad melodier eller känsla eller passion heter, här ska det vara speedarpeggion tills strängarna glöder! enda skillnaden är att metalgitarristerna får ligga mer. eller vad vet jag.

och varje sekund hade jag längtat.
sms efter sms.

när vi träffades dagen efter så kysste hon mig offentligt för första gången.