10.3.08

GRILLFEST GRILLFEST



vi är alla tre i lägenheten och det känns lite som i höstas.
vi inbillar oss att våra ögon inte är lika blå längre men innerst inne är vi nog precis lika naiva som då. cynism och bitterhet funkar bara i städer som bollnäs.

jag är garanterad jobb, men på onsdag ska jag arbetsintervjuas av h&m i hopp om bättre.

och malmö är varmare än jag vågade hoppas på.
igår sken solen men mitt huvud smärtades av ondskefull elektricitet efter fredagens kemiska intag och jag åkte från kronprinsen i stort lidande och innan jag somnade igen såg jag hur grannarna plockade fram grillen på innergården och det var flintastek och hamburgare och entrecote och köttbullar och majskolvar och paprika och champinjoner och alla sorters korvar och folk gick klädda i kortärmade skjortor och i tyll (nej du det där med tyll hittade jag bara på).

i hälsingland föll snön.

jag har inget värdefullt att skriva heller. lika stora delar försöker öppna dörren från varsin sida och just därför kommer ingen in. det är du det, det är jag det. jag såg lykke li också. hon glimrade till i tonight men utöver det var hon bara ännu en blogghajp som släppt fullängdare och blivit tråkig. mfmb har överstigit 45 minuter live nån gång men det får vi aldrig göra igen. alla borde hålla sig till fyra, fem låtar per spelning. jag kan inte komma på nåt band eller artist som jag skulle vilja höra mer än så av vid ett och samma tillfälle. inte ens burial eller kanye west eller talking heads eller studio eller velvet underground eller prefab sprout eller silverbullit.

perfekt silverbullitspelning:
1. run
2. joy
3. glory
4. buddy
5. i love you

(och ja okej då kanske ett extranummer typ once upon a time eller star men sen får det vara nog, sen är det slut, sen går vi hem)

1 comment:

Anonymous said...

Det är fan sant det där med konserter och speltid.
En gång i tiden stod jag verkligen klistrad i alla minst-90-minuter, men den charmen är sedan länge försvunnen.
Numera står jag mest och väntar på att det ska ta slut, oberoende av hur bra eller dåligt bandet i fråga är. Om jag inte är full då, såklart.
Men det vill man ju inte erkänna för det är ju inte så jävla kulturellt och korrekt.

Och ja, om man som Tomas Andersson Wij, antar jag, bara upplevt Hälsingland under några sommarveckor om året är det nog svårt att se verkligheten bakom idyllen.
Han har aldrig behövt känna den tristess och småstads(by?)ångest vi andra fått förlika oss med under hela vår uppväxt.
Stockholmsjävel, vill jag säga, men det vore kanske alltför småsint och fördomsfullt...


Går det förresten att få tag på era gamla låtar någonstans?