ALDRIG SLUTA LÄNGTA

jag läste äntligen ut orhan pamuks snö häromveckan. en synnerligen trevlig tegelsten som aldrig riktigt kunde bestämma sig för vilken slags roman den helst ville vara, något som säkert var menat som en slags symbolik från författarens sida. i början gräver han ner sig i politik och religion samt turkiets öst kontra väst-ambivalens, ofta uttryckt i huvudkaraktären kas torra poesi. det är lärorikt och förvånansvärt intressant, men bokens styrka uppenbarar sig först i och med den transformation den genomgår då förhållandet mellan ka och hans älskade îpek tar all fokus i handlingen. detta skulle lätt kunna skapa en krystad "kärleken är större än allt"-klyscha, men pamuk balanserar hela tiden på rätt sida och lyckas verkligen beröra mig.

kärlekshistorien är medvetet banal, nästan pubertal, ("vi kan väl i alla fall hångla lite?") och utgör en så stark kontrast till de tyngre ämnena att den därför framstår som än vackrare. ka försöker desperat hålla sig inom mallarna för hur en sann poet ska behandla kärleken men kan många gånger inte stå emot dess krafter utan beter sig istället som en girig barnunge. han står fullkomligt maktlös när förälskelsen berövar honom hans heder.

och så många gånger i snö går jag tillbaka till mig själv, utan att egentligen komma till insikt om någonting alls.

det kanske är ett bra betyg.