vi bodde i en trea på värnhem, victor spelade ofta mr suitcase-remixen av south america, janivet nicolas makelberge, och det rycker i varje känslospröt när jag lyssnar på den nuförtiden. vi kollade på tv. boston tea party och upp till kamp och two and a half men. bara tv inget internet, hur klarade vi oss utan internet??? nån gång i veckan: 20 kronor för en timme på internetcafé. folk frågade oss varför vi inte hade skaffat facebook än - vi frågade "vad är facebook för någonting?". christine jobbade på metro och en dag kom hon hem med en massa ris, sånt ris som ligger i påsar och som blir helt perfekt kokat utan att klibba. det blev många middagar. jag tjänade bra pengar, köpte vin då och då, satt i fönstret med vinglas och cigarett, ville ha någon att pussa på. vi dj:ade på kb, jag pussade på någon, pussade på två, tre kanske, svarttaxi hem, hittade victor sovandes på badrumsgolvet och han såg så lycklig ut, jag var också lycklig. hon väckte mig på morgonen, "skulle inte du jobba idag?" och det skulle jag ju, jag jobbade hela jävla tiden kändes det som. bakfyllan var så hård att balansen sattes ur spel, jag stod bara och gungade vid kassan hela dagen fy fan fy fan. men helvete vad lycklig jag var. sen köpte jag kinamat och tog treans buss hem, victor spelade south america och kanske kanske slog det mig att just den låten skulle dränka mig i nostalgikänslor två år senare. eller, jag hade nog ingen aning. nuet var liksom aldrig mera nu än vad nuet var då.