det är nåt med våren, de här åren.
hur den förgör mig.
vi har något otalt mellan oss. den straffar mig oupphörligen. april kommer, våren bygger upp luftslott med potential bara för att senare kunna rasera allt hårt och skoningslöst.
och så sitter jag där. ensam, åh så ensam.
broarna som tidigare ledde mig bort från den här ön är borta. inte trasiga, de har upplösts i tomma intet. jag tar mig inte härifrån.
en gång.
en gång åkte jag och resten av mfmb till tyskland. jag ser mig själv på en lägenhetsbalkong i berlinmorgonen, rökandes lucky strike-cigaretter. blickar ut över staden. succé inatt, klubben var proppfull. sjukt lyckad spelning. jag står där och tänker att det här är livet jag vill leva. det är precis så här jag vill ha det.
det var senast jag kände mig helt befriad från de tyngsta känslorna.
13.4.07
VÅREN
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
jag gillar det. när alla pusselbitar faller på plats. det är en inre frid som inte går att återskapa med hjälp av annat... inga kemikalier kan fylla tomrummet när den känslan väl försvunnit. jag har ätit för mycket honung igen. kommer jag någonsin bli hel? såklart jag inte kommer. nya medeciner hela tiden, de ska visst lugna ner mig. vi får se hur det går. hoppet finns i varje fall inte kvar. har inte funnits på flera år. jag klandrar ingen, bara mig själv.
Post a Comment