LAST DANCE

fem minuter och femtio sekunder av allt jag nånsin önskat mig.

nu ska jag och victor repa en ny låt.
odla drömmen, ni vet.

STÖRRE ÄN ER

"MEN KÄNN NÅGOT" säger dina ögon!
utgångspunkten är alltid mig själv och inget kan väcka reaktion för jag är alltid äckligast. du delger mig dina största klavertramp, sen kollar du min garderob och HA HA HA - jag har redan köpt varenda t-shirt. knäckt? klart du är.

jag sa att perioden hittills i stockholm har varit bland de bästa i mitt liv, men anledningarna är alldeles för konkreta för att jag innerst inne ska kunna tro på de orden. och året har bjudit på andra ögonblick som varit helt obefläckat vackra. försommarmorgnarna i arrie utanför malmö, solen på våra bara ben, i synnerhet på hennes för de drog till sig allt ljus i världen, det gör de väl fortfarande men i ett annat land. helsingborgsestivalen; jag jocke emelie smulan vid havet i väntan på bob hund, danmark så nära på andra sidan och det var dagen efter spelningen på rundgångscenen där så mycket började. "nu jävlar slår vi" sa jocke och det kändes så magiskt att få dela de där upprymda känslorna just där och då. alla höstens spelningar. rusen kopplade till private stash. värmen i rågsved. natten i bollnäs då allt kändes på allvar, för det var bara en enda gång. konsten att glida enligt god moral, som jag aldrig aldrig kommer lära mig. jag kryddade tiden och bollnäsdagarna dänger således verkligheten i skallen på mig: "VARSÅGOD DITT AS, INTE SÅ JÄVLA SKÖNT VA???".

botemedlet finns som vanligt i att skapa musik som är större än dig.
det är inte så jävla svårt alls.

för du är större än vad? justice?

EN AV OSS MÅSTE VETA

hej ultimatum, och stockholms två tydligaste signum i kollisionskurs KABOOM! men dina villkor dikterar och i den dealen finns inget ansvar att följa. jag trippar lätt över höghustaken, singlar ned nånstans i ny värme och försvinner insnärjd i något jag inte kan skaka av.

jag har inga "alternativ". jag kan inte "välja".
ni bestämmer alltid och jag har så jävla svårt att finna mig i det.

men digfi sammanfattar året och placerar private stash på listans tolfte plats.
läs här.
förr om åren brukade jag systematiskt bocka av de där listorna, ladda ner eller köpa allting, för jag litade stenhårt på digfis smak. och nu finns mitt jävla band där, före glasvegas hercules & love affair nordpolen sebastian tellier air france lil wayne parker lewis mgmt hwasser och många fler av mina ... "idoler". det känns helt stört. fleet foxes på elfte plats, sen private stash! man gnuggar ögonen.

mfmb-ep:n blir klar i veckan och den blir ett hårt slag i era små indieplyten. trots att vi taggat ner det hårda och faktiskt blivit rätt lökiga. titelspåret heat like this är det närmaste vi kommit en "hit" sedan fucking jävla mebiti kapgotear, och jag planerar att lägga upp den för nedladdning här så snart jocke skickar filerna. nåt att se fram emot i juletid!

jag skulle vilja ha så mycket mer.
ingen av oss vet någonting, men förr eller senare så kommer om inte båda två, åtminstone av av oss, veta.

SE ALLT JAG KAN SE

tänkte mig blondinbellapastischer här - "en paus för att lära mig andas" eller kanske "jag behövde leva som en vanlig 17-åring för ett tag" - men vem tycker sånt är kul egentligen? kan ju bara tala för mig själv och jag skulle inte ha dragit på läpparna ens. well hörnini, det var längesen jag skrev nåt. folk hittar fortfarande hit för det är tydligen alltid populärt att googla "fuck with a native" eller "eric berglund + victoria bergsman", (de har förresten gjort slut, enligt en säker källa jag talade med i fredags) men det är ju alltid trist med inaktiva bloggar. åh jag är ju rätt trist jag också. hur som helst flyttade jag till stockholm för en tid sedan. förbi är de kringflackande lowlife-månaderna, här har jag plötsligt rum i rågsved och det där man brukar kalla arbete, summa summarum nån slags stadgad tillvaro.

så jag vandrar runt här och väntar för det är väl det man gör. väntar på nästa chans att skada hjärnan, nästa ögonblick med min tunga i någons käft, väntar på att nya mfmb-ep:n (heat like this heter den) ska bli färdigmixad, väntar på julafton i kilafors, väntar på private stash live @ sweetness 28/1, mfmb live @ debaser medis 31/1, finlandturnén i mars, väntar på ännu fler bekantskaper, väntar på att ha råd att köpa kläder igen, kunna spela in egen musik igen, träffa de där fantastiska mfmb-medlemmarna i malmö igen, väntar på att bli igenkänd, väntar på att slippa planka tuben jämt, slippa äta knäckebröd till middag, slippa ransoneringsröka, jag väntar på att aldrig mer känna mig osäker på vad hon känner och jag väntar på verktygen jag behöver för att reparera.

victor flyttar in med gustaf kjellvander på möllan.
snart blir jag väl ersatt i private stash.
men det är okej, så länge de inte blandar in storbrorsan christian.

och internetuppkopplingen är så seg här att jag inte kan tanka nån ny musik alls. hujeda mig, det blir väl till att ge sig ut och köpa skivor som en annan 60-taggare. parker lewis-plattan går ju inte ens att köpa i fysisk form! den laddas ned härifrån helt gratis men jag kan inte göra det för jag sportar anslutning a la 28k-modem, vad fan är det här för jävla twilight zone?

åh.
det är en fin twilight zone.

jag vaknar, läser ett sms, kokar en kopp kaffe och sätter mig på balkongen. där är globen minsann, och hej vilken tönt jag är som förtjusas av den åsynen! som när jag flyttade till malmö och såg turning torso resa sig i horisonten - det kittlar lite för det här är inte kilafors. det är en fittig jävla stad på många sätt men det är inte kilafors. och det, i kombination med ett gäng sjukt älskvärda människor, räcker väldigt långt för denna simpla herre.

BARNBOKSILLUSTRATÖREN

blogga just wasn't made for these times. ddid har blivit ett narcissismens bollhav i vilket jag outtröttligen tumlar runt, och det var verkligen inte meningen från början. brallorna nere: här tänkte jag skriva om att klubb sweetness i sthlm vill boka private stash för det är ju jättekul, men varför ska bloggen enbart uppdateras vid de tillfällen då jag har nåt nytt att skryta om? de vackraste komplimangerna är de som inte tvingats fram. fan i helvete, jag tvingar alltid fram. och min ipod är fylld med de senaste musikblogghajperna, uppblandat med mögelkredd typ alan vega och roxy music, men det är bara för att det ska se bra ut för jag vill aldrig lyssna på annan musik än den jag själv varit med och skapat. eller jo det vill jag väl, men jävlarimig om ni visste hur många gånger jag spelat the fine detail till exempel. det vet jag inte själv men fanns det en siffra så skulle den inte kunna tolkas som annat än att jag är störd i huvet. googlar mfmb/private stash ett par gånger om dagen, kollar myspace varje gång jag sätter mig vid datorn, och hoppas hoppas nån har skrivit nåt. jag är en total junkie för de där kickarna. det här är inget nytt. sigge eklund skrev om den för bloggenerationen så symptomatiska neonarcissismen (en narcissus som lärt sig att ge feedback till andra och på så sätt få ännu mer tillbaka) och alex schulman har tagit upp ämnet flera gånger, senast här. fast i mitt fall är ju sjukdomen begränsad till mitt musicerande och det är rätt logiskt eftersom kunskaperna där är något jag fått kämpa mig till. som barn var jag sjukt skillad på att teckna och måla. klasskamrater kunde be mig rita något och sen häpet fråga hur jag hade lärt mig det där - "jag bara kan" - och språkets gåva hade jag minsann också med mig, jag älskade att få tillbaka svenskaglosor för där fanns aldrig ett enda rött streck, och när mina föräldrar pratade julklappsplaner på engelska för att jag och brorsan inte skulle fatta så lyckades jag snappa upp tillräckligt mycket för att spoila julafton totalt. men musiken fanns inte där på samma sätt. jag är inte tonsäker alls, har dåligt gehör, kan knappt stämma en gitarr själv, sjunger rätt kasst och det har tagit vansinnigt lång tid att lära mig spela på de instrument jag har. medan vissa plockar upp en trombon för första gången och spelar titaniclåten som värsta piece of cake, eller lär sig alla stämmor i en sångkör på ett enda rep, så har jag aldrig kunnat något om musik. cures fullständiga diskografi, visst, men inget praktiskt. under åren på torsbergsestetiska gjorde min brist på begåvning sig påmind hela jävla tiden för där är väldigt mycket väldigt statiskt; sällan utrymme för kreativitet utan mer "du ska sjunga TERSEN!!! den här tonen!!! HÖR DU INTE???" och jag hamnade i sämsta gehörsgruppen, jocke och tomas och jonas och några till var i den bästa. men jag hamnade i ett band också. kändes som att många i klassen och många lärare inte tog mfmb på något allvar alls. inte lika fint som att sjunga klassiskt, så klart. men (bra) popmusik är ju den största konstformen, kommer alltid vara, den förnyar och upprör och revolutionerar och strävar alltid alltid framåt och det gör inte er jävla opera, eller er jävla musikal!!! fy fan vad jag hatar musikal. där har vi den lägsta motherfuckern av dem alla. jag gick ut estetiska med g i de flesta musikämnen, hade vg i gitarr tror jag men det var jag knappast förtjänt av egentligen. som projektarbete skrev jag tio grymma låtar och ville spela upp dem för lärarna för att visa att jag faktiskt kunde göra något bra, på mina egna villkor, men det blev ju aldrig nån tid för det för de ville hellre se duktiga elever göra barnteater. jag hade huvudrollen i vår slutproduktion, fick gestalta självaste pink floyd, men det tyckte jag inte heller om. ända sen jag stod på scen med en elgitarr första gången i nian har jag varit fullständigt övertygad om att inget någonsin kan vara mer givande. visst, jag tycker om att vara kär, ligga, skratta med kompisar, köra bil, äta god mat, köpa fina kläder, läsa, spela gamecube och mycket annat, men inget inget snuddar vid upplevelserna kopplade till musik. och både mfmb och private stash (även disco d is dead till pytteliten del) får så mycket erkännande nu, det är min revansch mot allt och alla som på något sätt varit emot mig, på samma sätt som att de människor jag varit emot ser sina prestationer som revansch mot såna som mig. det är jävligt vackert hörni. allt vi drivs av. jag kan inte plocka ut tersen ur ett c#m på en sekund, men jag är fanimig med i två av världens just nu bästa band. där är min stolthet, där är källan till min narcissism, varför jag så tvunget måste rapportera när mfmb är med i p3 pop eller när ethertune skriver vackert om private stash. för att jag var inte skapad till detta, jag stöptes i en annan form. hade jag gått efter mina förutsättningar så skulle jag sitta oknullad och tragisk och illustrera barnböcker nu. tack gode gud för den fria viljan.

MERA PRVT STSH!

vi hade inte tid att spela in nytt material på samma sätt som vi gjort tidigare, så vi ställde oss i replokalen och lekte fram två nya låtar. eriks videokamera fick bevittna det hela.

här kan ni ladda ned ljudfilen.
>>> private stash - serendipity mashup.mp3

vi besökte psl-festen på trés bien shop igår. kändes givet efter att vi fått veta att dan lissvik spelade the 15th på turnéns stopp i göteborg. = sjyst förutsättning för en liten pratstund med herr sinding-larsen själv och han var mycket trevlig. världens bästa this is head spelade live och det såg ut såhär:


foto: emma svensson. titta där är jag!

--

jag återkommer med mfmb-info. stay tuned.

ÖSTERSUNDSELECTRON (IGEN)

natan tänkte posta denna på mekk my day-bloggen (som för övrigt bara blir bättre och bättre hela tiden) men DEN FINNS INTE DÄR ÄN VAD JAG KAN SE!!! så, mafakazz, här har ni i always wanted a pony's uppfräschade remix på the fine detail.

>>> the fine detail (iawap new edit).mp3

jag la upp den omastrade första versionen i våras, men skillnaden är verkligen enorm så se till att uppdatera er. introt, hörni! så jävla epic att det inte hade känts konstigt alls om det brutit ut i stektrance a la dj tiesto. nu gör det ju lyckligtvis inte det, men ja ni fattar.

TOKIO HOTEL

fan, är hon inte rätt het ändå, sångerskan i tokio hotel?

KUKEN

jag är i malmö, victor spelar wilco och någon kräks på toaletten.
innan: dagar i stockholm. två timmar spiritualized varav en halvtimme rent jävla oljud, hänförande proffsnoise, per-anders med galet flin bredvid mig och transtillståndet som man bara får som publik. cut copy i fredags men det hann jag inte uppfatta så mycket av. flera vändor nattlig tunnelbana, hamnade där jag hamnade och det var bra så. jag har tappat direktionerna i alla avseenden. men varje signal du sänder ut, kan jag läsa av. det kommer du lära dig.

PERRR SINDING-LARRRSEN

mästerliga musikbloggen PSL skriver om nya dominonumret. bättre reklam kan väl tidningen inte få, och för min del känns det väldigt stort att bli omnämnd av per sinding-larsen.

"prrrivate stash".
"sebastian hedberrrg".

så låter det nog.

MERRIWHEATHER POST PAVILION

animal collective släpper nytt i början av nästa år och jag kan väl inte säga att jag skiter på mig av upphetsning. feels var världens bästa skiva i några veckor, men jag blev mätt och orkade knappt ens lyssna på förra årets strawberry jam.

men det här är ju hur coolt som helst.
titta på bilden!
omslaget till kommande plattan.
nej, det är ingen animation, det är en jävla stillbild som sabbar ditt huvud.

woohoo!

oavsett hur musiken låter så har de där folkrockarna från brooklyn genom detta tilltag redan plockat flera poäng i min bok.

detta händer just nu:

• digfidominansen. private stash på digfilistan, två gånger två låtar, här (plats 5) och här (plats 8). i den senaste placeras disco d is dead på sjätte plats, vilket är oväntat och oerhört glädjande. dessutom lång artikel om blnz beatcrew, där undertecknad är en av de intervjuade.

• mfmb i p3 pop. nästa måndag, 3 november, slår ni på radion klockan 22:10 för att höra oss snacka om mörker och silverbullit. lova!

• groove kan man väl säga vad man vill om, men de gillar mfmb och det tackar vi för. länkzorz.

• private stash fick mejl av dan lissvik, ena halvan av studio, aktuell med soloskiva. han tyckte att the 15th var ett alldeles utomordentligt stycke musik. vi har fortfarande inte hämtat oss.

• domino no.3 finns nu tillgänglig för allmänheten. jag fick mitt exemplar i veckan och det är ytterst njutbar läsning. vacker som en jävla dröm är den också. private stash på medföljande skivan, och så får ni ju läsa min intervju med hwasser. beställ här.

• mfmb hjärta get laid or die trying, mfmb hjärta nöjesguiden. (hemlis hemlis).

och nästa vecka ser jag spiritualized och guns på berns i stockholm. sen vidare till malmö för mfmb live @ chokladfabriken 13/11 och för att lägga mina grejer på nya ep:n. i övrigt är vi glada över att la bulle sonore äntligen fått tummen ur. de släpper the fine detail + remixer i frankrike inom kort.

mycket going on.
ibland lyckas jag till och med blunda för mina personliga kriser.

DAGENS OUTFITTA

ja, vad fan, mitt livs första blåtira och den har blivit så jämn och fin nu så jag var bara tvungen att ta en bild och konservera minnet.

ni skulle ha sett den andra killen!

TRO PÅ NÅNTING

tangerine dream, för jag lyssnar på det som förväntas av mig. där är känslan konstant. allt är att uppfylla era förväntningar, dina förväntningar, men de är inte tillräckligt specifika. jag tror inte på ett ord av vad du säger. varje kyss på dina nyckelben är den sista och tankarna bryter ned mig. att aldrig förändras, alltid förbli densamma, spela i band leva på existensminimum bryta förtroenden ge efter för frestelser bli full vara ytlig skriva samma ord gång på gång i en jävla blogg och ALDRIG BLI TILLRÄCKLIGT DUKTIG PÅ NÅGOT.

på tunnelbanan ringde en mobiltelefon och jag kände igen signalen direkt, phoenix everything is everything som förändrade min värld vårvintern 2004. fortfarande en av världens bästa poplåtar. hon väntade några sekunder för länge med att svara, uppenbart angelägen om att skylta med sin goda smak. "jag saknar dig också, snart hemma nu". jävla flickvänner jävla pojkvänner. jag bara skäms och jag vet att hon skäms. vad skulle jag kunna säga? att jag utgör 50% av private stash? enda kortet. jag låter henne berätta för jag vet att mina historier är luft i jämförelse, luft mellan oss som vibrerar av skam och som bara väntar på en upplösning, ut i rymden med dig, förena dig med världsalltet, hitta ditt nirvana.

på x-tåget läser jag låt den rätte komma in och en annan mobil ringer, "no one knows what it's like to be the sad man...", behind blue eyes med jävla limp bizkit. entré min verklighet. trötta mörka tankar, hennes frånvaro, en bok jag redan läst, destination kilafors och limp bizkit. jag kan byta ut orden men inte innebörden.

THE 15th by PRIVATE STASH

private stash skulle börja och sluta med when my condition is alright. varken jag eller victor hade några planer på att följa upp projektet, alla idéer var redan förbrukade. men så började saker hända i somras, folk med koll visade intresse, och när victor svedberg på domino mejlade en remixförfrågan såg vi inte längre någon anledning att upprätthålla vår inaktivitet.

en månad senare - straight from the oven, tillåt mig presentera:

>>> the 15th by PRIVATE STASH.mp3

ÅRSTIDERNA OCH DERAS SIGNUM

här står orden tomma.
inget går att göra rättvisa, inget går att förmedla.

i mitt blod rusar vaccin och hon fyller mig med innehåll, men varje bokstav är ett hån mot the real deal. jag är inte naiv. jag har aldrig varit naiv.

HOPPIPOLLA HOPPSAN

island är ett av länderna som drabbas hårdast av finanskrisen. härdsmälta, står det i tidningarna. isländska kronan sjönk med 25 % på bara en dag!

följande är ju naivt önsketänkande, men föreställ er att det här leder till att sigur rós, múm, björk, valgeir sigurdsson, seabear och alla andra vidriga ylande artyfarty band/artister från den där jävla ön tvingas lägga ner musicerandet och typ börja fiska istället. eller ännu bättre - ägna sig åt kannibalism!!! island drabbas av svält och inga andra länder hjälper till för de har fullt upp med att rädda sina egna banker, och när första räddningsexpeditionen skickas dit något år senare så kollar de sigur rós replokal och där sitter en proppmätt trummis på en hög av avgnada benpipor. trummisen blir åtalad, står i rätten och pratar sitt hittepåspråk (hoppländska är det va?) om pojkar i havet och höstackar och älvor men det hjälper ju knappast och det blir livstid hoppipolla hoppsan, sen är vi av med varenda en av de där tomtarna.

bra musik istället:


omöjligt att inte falla pladask för den låten.

om mindre än ett dygn står mfmb på debaser slussen-scenen igen.
senaste dagarna har gett mig perspektiv.

man behöver det också. eller vadå "man". jag behöver perspektiv.

TRÖLS

fredag var en av de finaste kvällarna det här året.
åsa fotade lite (tack!) och jag stjäl givetvis bilderna från henne för jag har ingen heder i kroppen.

FEL SKEDE

jag fick höra vad som inte är okej, och insåg i samma ögonblick vad jag saknat så himla länge nu. det var likadant i våras. riktiga känslor över taggtrådsstängslet, korta korta stunder, "världens sötaste svaghetsbevis", och jag har inte vågat tro annat än att sånt är bäst i små doser.

om 50 år kommer jag ändå inte minnas vilka jag stoppat kuken i.
man minns väl andra grejer, eller?

jag lyssnar på jättemycket minimal igen. känns som att inget kan vara mer okreddigt men hösten blir så vansinnigt vacker med superpitcher och dj koze i hörlurarna. och så började private stash nya låt gå i samma riktning som the field. nyss ropade victor "kom och lyssna på det här" (jag älskar det) för han hade samplat om ett piano så det lät erik de vahl, typ kamraten mittemot, så det blir ett jävla potpurri kan ja löma.

mfmb spelade på kb igår. vi fick röka i logen. sen blev man ju berusad och vinglade hem i regnet med en fyllefalafel i handen och malmö ser mig inte i ögonen, hon är besviken för att jag lämnade henne.

"...omdugördetkomaldrigtillbaka"

några timmar innan bussen till stockholm avgick lyckades jag få hem nordpolens skiva. har ni tänkt på att svensk musikjournalistiks största klyscha är "bästa svenska debuten sedan håkan hellströms känn ingen sorg för mig göteborg"? det har sagts om alf, the plan, jens lekman, moneybrother, både hello saferide och säkert, anna järvinen och nu nordpolen. själv tycker jag att kalle j är självskriven med sin om du lyssnar noga, men ingen annan gillar ju honom. honeydrips here comes the future är också en grymt komplett debutskiva.

på nordpolen är skev och ojämn, pubertal och pinsam. till 70 % positivt menat. pelle hellströms musik låter som ett electropopigt franke med samma bittra syn på livet men utan förmågan eller viljan att uttrycka sig med någon finess eller intelligens. skimret är magisk, så även titelspåret och john travolta ("john travolta skulle gå fram fram till dig kyssa dig gå på bio ligga med dig prata om dig ljuga för dig äta middag äta frukost du har x år kvar") men utöver de tre känns allt jävligt tröttsamt. skära i handleder och för fattig för en överdos och blahablaha... broder daniel kommer undan med såna texter för det är enklare att ha distans till engelska, därför funkar "oh yeah" och "i love you baby" tusen gånger i tusen låtar. och därför lät tredje spåret på skivan, en meter under marken, jävligt mycket bättre förut när den hette have to get out och sjöngs på engelska.

åh varför skriver jag så mycket om nordpolen för?

hjärnan prioriterar fel.

det här raderar jag imorgon.

gjorde egna lolcatz ikväll. kolla:

LEN SOM BÄBIS

dhåhh här sitter jag och irriterar mig igen!
på jävla skitlåtsastechnoband med fruity loops och microkorgar, presetbeats och putslustiga låttitlar, fula jävla oktavbasar ständigt i jävla tonarten cdur (för att slippa krångla till det med svarta tangenter på microkorgarna).

också är de 16 bast allihopa, åker på arvika varje år och hänger med smk, 047 och häxor & porr. och CK!!!!! blipblopbanden har fan ck på top friends på myspace! på fullt jävla allvar!

blipblop-garderob:
new rave-hoodies
cheap monday
färgglada sneakers (SNEAKERS!?!?!?)
truckerkepsar

och kanske nåt gammalt oversizelinne som de använder varje dag för att nån har sagt att frej kletade ner det med bajs på emmaboda 07.

nej hörni, blipblop är fanimig den musikaliska motsvarigheten till en rakad pung, och det får ni tolka precis som ni vill.

sen är det är väl omotiverat att spy galla över folk som inte gjort mig nåt ont men jag låter åtminstone bli att nämna bandet på bilden vid namn, för de är definitivt självgooglare och det känns lite snällt att bespara dem denna vredesharang.

--

nånting helt annat:
krautdisco från tidigt åttiotal.
migraen.
morbror PA:s gamla band.

jag är helt körd i den här låten, verkligen.

>> migraen - 06.mp3

TALKING HEADS

jag spelade på äldreboendet i kilafors idag. visor av taube, paulsson, cornelis, och så avslutade jag med ett akustiskt justicemedley (skoja).

efter framträdandet blev jag kallad på av en tant i rullstol. "åh så fint, väldigt trevligt det här!" säger hon och jag tackar ödmjukast. sen nästan viskar hon: "du låter lite som talking heads när du sjunger".

då blir man ju helt paff.
oväntat och underbart.

aldrig har uttrycket "gjorde min dag" passat bättre.

080712

when my condition is alright @ bbc-festivalen.
david filmade och han gillar sånahäringa närbilder.
fint det!

första delen är kapad, vi lirade i nästan 20 minuter men ja vad är det man säger, plocka russinet ur kakan?

NEW ORDER I RÄTT RIKTNING

förresten, groove skrev fina ord om oss i deras recension av debaser slussen-kvällen.

fett vääährt!

SAMLA IHOP

01 the fine detail (i always wanted a pony remix)
02 anthill man (lady citizen remix)
03 i would give it to anyone (live)
04 the fine detail (live)
05 anthill man (live)
06 anthill man (radio edit)

>>> MFMB EXTRAS.rar

KUNG HOBBA

man går in i ett annat tillstånd några dagar. tyngdlagen glömmer bort oss, vi väger som fjädrar och tankarna tar inga omvägar, en känsla av svalka och att det inte går att dricka sig otörstig på detta. vi ser medlemmarna i the faint undvika varandra till varje pris. de sitter i varsitt rum med varsin laptop, erfarna/uttråkade, av förklarliga skäl utan minsta entusiasm. och vi själva, vi är barn. insuper girigt varje partikel av det här livet. såsom vi längtat efter att spela utomlands igen, såsom vi längtat efter en kreddig klubbspelning i stockholm, såsom vi längtar hela jävla tiden efter mer mer mer mer. TÖRSTEN! strupen torkar ut på några timmar och dagarna efter en sån här grej är rastlöshet och förvirring. jag har strippat mitt känsloregister. mfmb är ena känslan, hon är den andra. det finns inga ord här. vem som helst kan beskriva kärlek och förälskelser; jag skulle aldrig låta bandet sjunka till något så trivialt. och jag har inte varit kär på så många år. det är en lättnad, visst är det? inget river i mig nu, inga krafter kan längre övervinna mitt sunda förnuft. man ökar stegen, kall stockholmsluft i lungorna ut i blodet, tårna fryser armarna fötterna benen fryser... sen hela grejen att tinas upp av världens behagligaste kroppsvärme och veta att det inte behöver bli mer krångligt än så. utanför mfmb är det 2008 års vackraste sekvenser.